Repertoar

Berättelsen handlar om en utopi : en idealisk sociokulturell värld där fred, lugn, lycka och jämlikhet råder för alla.

I hiphopkulturen ska koder — i språket, i kläderna, i musiken — göra var och en jämlik med alla. Utopie ser på vad det löftet kostade dem vars sexuella läggning inte fick plats där, och sätter namn på illusionen.

De teman som verket tar upp hör till de ämnen som griper tag så starkt att skrivandet om dem bara kan bli resultatet av en stark känsla. Angelägenheten råder över situationen ända från början av det koreografiska skrivandet: vissa ämnen tränger sig på redan innan beslutet att skriva har hunnit tas, och så går pennan längre än sin upphovsman.

Skapandeprocessen

Mångfalden av uttrycksmedel kräver en process som gör en harmonisk dialog mellan föreställningens konstarter möjlig. Improvisationen är ett av de viktigaste verktygen i skapandet:

— improvisation kring texten, för att dansarna ska göra materialet till sitt med sina egna ord;
— dansade improvisationer parallellt med arbetet med temat, där berättandet vilar på en blandning av textpartitur och danspartitur;
— de fysiska partitur som dansarna föreslår utifrån berättelsens huvudteman, och som utvecklas under repetitionerna fram till den slutliga konstruktionen.

Berättelsen handlar om en kvinna som beslutar sig för att stänga in sig på ett psykiatriskt sjukhus efter att ha förlorat sin kärlek. Efter intagningen genomgår hon en inre resa, mellan minnena med deras överväldigande närvaro från hennes passionerade historia, hennes barndom, och hennes många försök att leva vidare utan det som länge var hennes skäl att leva och plåstret på alla hennes sår.

Huvudpersonens återkomst till barndomens kvarter tar med publiken till ett annat rum, där vardagen i ett land i krig berättas. Så möter huvudpersonens kärlekshistoria ett helt lands historia.

Verket ställer frågan om sambandet mellan kärlekens exil och exilen från jorden, mellan den älskades kropp och rötterna. Om kärleken förblir en fredens hamn, vaggan för de vildaste illusionerna, så är jorden den ursprungliga vaggan för alla drömmar, källan till allt nytt liv. Men barndomens jord är nu en krigets plats, en jord som blöder och inte längre hyser det forna livets knoppar. Huvudpersonens personliga exil och kärleksexil får så sitt eko i den kollektiva exilen, ett helt folks.

De koreografiska temana är inspirerade av den som Didier Mayemba betraktar som vår mor, Jorden, och av det som förmår ge liv och död. Han urskiljer där särskilt Människan, Djuret, Himlen, Havet. Han tycker om att iaktta och översätta mänskliga beteenden, nyheter både betydelsefulla och futtiga, vår planets rörelser — det som leder och tecknar morgondagens värld.

Kroppens förankring i golvet, upphöjd av breaket, och de tekniker för kroppens vibrationer som prövas till det yttersta av pop och electro gör det möjligt för honom att gestalta en elegant och naturlig rörelse, nära den i hans inspirationsteman. Originaliteten och variationen i hans koreografiska kombinationer kommer av att han i lika mån använder rummet och energin från samtida dans och afrokubansk dans.

Det är ett tema som ligger koreografens blick mycket nära och som i varje stund befinner sig i en oavbruten rörelse mellan flöde och brott, mellan omsorg och brutalitet, mellan kroppens ro och vanvett. Att känna mjukheten gör att vi fruktar hårdheten; att leva hårdheten gör att vi längtar efter mjukheten. För att bättre blottlägga dem sätter Didier Mayemba dem på scen: mjukhet och hårdhet förvandlas till styrka och skörhet, lidande och glädje, oro och stillhet.

Dessa motsatser, ibland sköra, ibland rubbade, används som framkallningsvätska och ger form åt deras oskiljaktiga dualitet. ”Entre deux mondes” gestaltar det precisa ögonblicket med hjälp av dessa två energier, på samma sätt som ett svartvitt fotografi avtäcker det genom kontrasten mellan de två färgerna. Verket låter oss se rörelsen och livet uppstå ur motsättningen, och ger oss lust till dessa olikheter: det erbjuder oss dem som något vänligt, eftersom de skapar.

Vi förknippar ofta det runda med godmodighet, vänlighet eller omsorg, medan vi tillskriver kvadraten stränghet, auktoritet eller stelhet. För koreografen uttrycker cirkeln rörelsen och flödet, och kvadraten förankringen och stabiliteten.

För att tjäna sina iakttagelser om dessa två begrepp och sin reflektion över det rum som deras kontrast skapar väljer Didier Mayemba breakets och brakkans språk. Breaket, en fri och spontan teknik inom hiphopdansen, är i hög grad inspirerat av cirkeln och ägnat golvet: det lånar naturligt sin rörelse till de runda länderna. Virvlande dansare bryter mot balansens oinskränkta regler. De snurrar, snurrar och snurrar igen. Människornas nyckfulla runddans går inte särskilt runt.

Födda ur folket, en förening av glädje och uppror, uttrycker var och en av dessa danser det brådskande i att hävda sin existens. Jorden, en paradox mellan sitt utseende och sitt sätt att fungera, mellan det synliga och det osynliga, är genom sin stränga utveckling ”kvadraten”. En drömlik vision, en dansad dröm: denna föreställning är en flykt där de visuella effekter som gav hiphopdansen dess anseende sätts i centrum.

”Pays ronds dans un monde carré” lämnar åt oss att fritt tolka den lilla infernaliska runddans som pågår mellan runt och kvadratiskt.

Trogen sin konstnärliga linje utforskar Didier Mayemba ursprunget, universums rörelse, saven. Han dansar den enkla, gudomliga och våldsamma gemenskap som finns mellan en man och en kvinna, som tror sig vara ensamma i världen.

”Sève” är samtidigt ljudet av ”räddad” på engelska: save. Vid ingången till det XXIᵉ århundradet, en anspråkslös maning att hålla stånd, att rädda planetens sav, tack vare människans naturliga benägenhet att leva.

En hiphopföreställning vars syfte är att blanda julens magi med den glädje som finns i bostadsområdena vid den här tiden.

Den gestaltar koreografens barndomsminnen, liksom all den magi som december månad ger invånarna. Den månaden har gåvan att lägga alla vardagens bekymmer åt sidan: invånarna, små som stora, samlas i kvarterslokalerna eller i de sociala centren, alla drivna av ett enda mål — att ge sina närmaste lycka. Varje förälder, varje människa finner sitt barnasinne på julaftonen.